På ett flyktingtåg

Det är mitt i natten, och jag står på en tågstation, någonstans i centrala Tyskland. Jag och Ida är i slutet av vår interrail och vi har besökt de största städerna i Europa under tre veckor. Tåget kommer och vi stiger på. 

På tåget är det mörkt och alla sittplatser är redan upptagna, till en stor del kvinnor och barn. I de trånga korridorerna ligger sovande människor och vi försöker gå förbi utan att stiga på en hand eller ett ben i jakt på en plats att sitta. Tidigare hade vi varit med om försenade tåg, och hört om att Tyskland stängt av en del tåg från Österrike. Men detta är vårt första möte med ett flyktingtåg. 

Vi går igenom flera vagnar men utan lycka. Att vänta sex timmar på en tom station på nästa tåg är inget lockande alternativ, så vi bestämmer oss för att slå oss ner på golvet i slutet av en vagn. Efter en stund får vi sällskap av 5 andra män, varav en ser oss halvliggande på golvet, ger oss tummen upp och säger ”great”. I alla fall verkar en av oss vara på gott humör. 

Golvet är smutsigt och hårt, och jag lutar mig mot min stora ryggsäck, sätter öronproppar i öronen och försöker sova. Det kommer helatiden ett iskallt drag ifrån dörren och jag drar på mig en tröja, en långärmad fleecetröja och en rock, men det är ändå iskallt. 

Jag lyckas somna och när jag vaknar har mannen bredvid mig lagt sin handduk över mig då han såg att jag frös. Han frågar om det är kallt och jag nickar. Han har ännu mindre kläder på än jag men ändå satt han sin handduk över mig istället för sig själv. Det skulle aldrig hänt i Finland. 

Männen bredvid oss kan knappt någon engelska, men de frågar mig varifrån jag kommer. Finland, svarar jag, och ångrar mig genast. Jag känner ångest över att vara finländare och hoppas för allt i världen att de inte vet om de hemska och pinsamma sakerna en del håller på med där hemma. 

Efter sex jobbiga timmar av huttrande, bortdomnande ben och värkande ryggar är vi framme vid stationen. I Berlin väntar ett bekvämt vandrarhem, en varm dusch, fräscha kläder och en skön säng med mjuka täcken. För de flesta andra på tåget tar det obekväma inte slut. De ska troligtvis vidare, till ett helt främmande land med mer väntande i ovisshet. 

Tågresan gav mig lite perspektiv. Jag är på tåget för att njuta av min semester, besöka storstäder, äta god mat och njuta. De åker tåg för att de är på flykt, för att deras hemland inte är säkert och de tvingas lämna sin vardag. Oftast tar det länge innan de till slut är trygga. 

Jag vill bara att folk ska börja förstå att det inte finns någon person som är mer värd än någon annan. Varför har vi rätten till trygghet men inte de? Så snälla, försök ha lite medkänsla.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s